Efter den senaste tidens debatt i Sydsvenskan, DN och DI kring vapenavtalet med Saudiarabien och näringslivets del i detta känner jag mig nödbedd att komma med lite perspektiv. Det har känts om debatten varit Thomas Frostberg mot det svenska näringslivet. Så är inte fallet. Jag vill inte att näringslivets roll och syn på det hela förminskas och förenklas till att förmedlas av ett antal toppdirektörer (nästan uteslutande män i den övre medelålder och uppåt) från ”gamla” svenska bolag med stor hjälp av PM Nilsson från DI:s ledarsida.

Jag tror nämligen att Margot Wallström – precis som hon uttrycker – har svenska folket bakom sig och därtill stora delar av det ”nya” svenska näringsliv (jag ser till exempel inga från Spotify, Mojang eller exportsuccér såsom artisten Robyn eller Filippa K som skrivit under detta)  som växer fram och inte alls delar de värderingar som dessa personer på DN Debatt ger uttryck för.

Detta är givetvis ingen enkel fråga men att starta ett gatlopp och ett mediadrev på en kvinnlig och väldigt rutinerad svensk utrikesminister som avslutar ett avtal – som var på väg att ta slut – baserat på vad svenska riksdagen bestämt, nämligen att Sverige inte ska sälja vapen till diktaturer som inte agerar i enlighet med FN:s dekret om mänskliga rättigheter, känns gubbigt, gammaldags och som om ekonomiska intressen styr mer än de mänskliga. Speciellt eftersom inga exempel ges på hur näringslivet vill förbättra situationen eller har förbättrat situationen i Saudiarabien.

Såsom Thomas Frostberg mycket riktigt påpekat är det lätt att prata om CSR men tydligen ganska svårt att efterleva. För visst kan handel hjälpa till vid utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati. Men inte nödvändigtvis och inte om man lägger sig platt för kunden. Att rakryggat ställa sig emot överträdelser av FN:s linje, såsom regeringen gjort både genom att erkänna staten Palestina och påtala förtrycket mot kvinnor och opposition i Saudiarabien, kan sannolikt få minst lika stora effekter för rättvisan som ett handelsutbyte. Och vilket handelsutbyte med verkningar har vi haft med Saudiarabien?

I debattartikeln nämns att Sverige haft handelsutbyte med Saudiarabien sedan 70-80-talet. Har de blivit bättre sedan dess? Vilka konkreta CSR-initiativ har dessa bolag gjort vid sidan av att sälja sina produkter?

Jag var själv och arbetade i Saudiarabien för ett antal år sedan och det gav en inblick i ett land som var mer bakåtsträvande både vad gäller kvinnors rättigheter och uttrycksfrihet än något annat land jag någonsin arbetat i. Och då har jag jobbat i alla världsdelar och bott och arbetat i tex Kina (som inte är perfekt men på intet sätt kan jämställas med Saudiarabien utifrån mitt perspektiv).

Jag skulle hålla en föreläsning om innovation. Jag blev snabbt införstådd med att presentationsmaterialet skulle granskas och tänkte att det var väl inget problem, det gör ju varenda konferensproducent världen runt. Men då kom feedbacken – jag skulle ta bort alla bilder på kvinnor i presentationen och jag fick inte yppa några tankar om situationen kring innovation i Saudiarabien och om familjen Al Saud. Jag vägrade givetvis.  För det jag tror på, står jag för och jag tänkte inte bli censurerad på bekostnad av Saudiarabiens eller för den skull Sveriges kvinnors rättigheter. Efter mycket stök fick jag behålla bilderna på kvinnorna, men fick gå med på att inte tala om familjen Al Saud (vilket jag gick med på, för jag hade inget omtalande gällande dem i presentationen, men insåg ju ändå i efterhand att jag censurerade mig själv). Hur agerar företagen i debattartikeln i en liknande fråga? Det har talats väldigt mycket om stoppet av affärsmännens visum. Just affärsmännens. För inga kvinnor får i stort sett tillträde till Saudiarabien (såvida de inte har med sig en gift man, bär slöja och i stort  lovar att hålla sig innanför stängda murar – jag såg ingen kvinna under min vistelse). Har Scania, Nordea, SKF krävt att när det handlar om just den och den kompetensen så är den här kvinnan på den här chefsposten den person ni i Saudiarabien måste tala med? Sagt till familjen Al Saud – att ska ni göra affärer med oss så  får räkna med att behandla våra anställda kvinnor på ett liknande vis som våra anställda män? Annars blir det ingen deal. Har Dan Olofsson försökt etablera Stars For the Middle East – med kvinnliga spelare i lagen? Har de svenska bolagen utfört några CSR-initiativ? I så fall så får man nog se dessa som tämligen misslyckade. För sanningen är ju att situationen för kvinnor och för de som försöker kritisera regimen (jag blev tystad bara jag nämnde orden Al Saud på ett kafé av min agent i regionen som var rädd för påföljder) inte blivit speciellt bra sedan svensk handel startade med Saudiarabien. Snarare sämre på senare tid, som jag uppfattade prinsessan Reema från Saudiarabien när hon talade på konferensen SXSW i Austin. Där tilläts inga kameror för hon var rädd för repressalier om bilder på hennes ansikte, pratande om kvinnors situation i Saudiarabien, läckte ut i medierna.

Att handla med ett land kan innebära positiv förändring. Men det kan också innebära en tyst acceptans av en rådande och förtryckande maktstruktur. Bojkott är också något som kan påverka och bidra till förändring. Det funkade i det Sydafrika som Dan Olofsson nu agerar i. Och det verkar ju västvärlden också nu tycka få effekt i till exempel Iran. Sanningen är ju att hade inte Saudiarabien varit ett så rikt oljeland så hade västvärlden inte tagit i dem med tång. Liksom debattörerna i DN inte hade skrivit sin artikel. Jag bestämde mig för att bojkotta fortsatt arbete i Saudiarabien för jag kände inte att jag kunde stå för att leverera min tjänster under sådana premisser. Jag kände inte att jag skulle kunna se kvinnorna i min närhet i ögonen och säga att jag förtjänade mitt levebröd med pengar från Saudiarabien. Det är inte rätt beslut – för det finns inget rätt beslut. Men det är ett högst möjligt beslut att ta. För alla som har ett socialt tänkande som en värdegrund för sitt företagande.